Det är märkligt hur kontakter knyts och vänskapsband kan bestå. För 30 år sedan träffade jag som svensk turist en liten kavat pojke på stranden i Sandur. På ett märkligt sätt utvecklades det hela till att jag fick kontakt med föräldrarna och även med morföräldrarna. Ken-Martin hette pojken som senare så tragiskt gick bort. Men kontakten med föräldrarna och morföräldrarna har bestått. Med morfar Martin och mormor Nenna till pojken har jag upplevt årliga trevliga kontakter per telefon, men också känslofyllda möten vid mina besök på Färöarna.
Nyligen kom bud om att Martin efter lång kamp mot cancern lämnat jordelivet. Det känns tomt och sorgligt att en sådan kämpe inte fick leva längre. Jag lärde känna Martin som en mycket respektfull och eftertänksam person. Oftast vid mina besök var det hans trevliga hustru Nenna som var mest aktiv i samtalen som fördes, men kom man Martin in på livet i hans arbete och intressen så sprudlade han av glädje att berätta.
Jag minns sommaren 2010 när jag senast besökte Färöarna att han, trots märkt av cancern, riktigt levde upp när han fick berätta om sina ”grindadráp” Då fick jag också erfara vilken utmärkt kock han var. Han tillagade då en mycket utsökt måltid på torsk. Jag har också fått klart för mig, att vara ”havnarfúti” var mycket krävande och ansvarsfullt – en uppgift som var Martin hängiven.
Det har alltid varit så trevligt att träffas i Sandur och känna hur vi som nordbor har så mycket gemensamt och ändå är allt så annorlunda! Därför upplever jag sådan saknad att Martin inte är med oss längre. Men minnena av Martin sitter djupt bevarade inom mig.
Jag hyser stor medkänsla för dig Nenna, som nu står ensam, huset blir tomt förstår jag. Men tomt blir det också för er barn som förlorat er far. Men det som ingen kan ta ifrån er är de ljusa minnena av Martin: Hans livsverk skall ni bära vidare med glädje och stolthet!
------
Vännen Lars-Gunnar i Sverige
