bókaummæli
Inge Knutsson
I en vacker essä om sin store landsman William Heinesen har den färöiska författarinnan och musikeren Oddvør Johansen skrivit att det är hennes övertygelse, att det i varje litet människoöde på jorden finns stoff till en hel roman. Med tanke på att verkligheten oftast överträffar dikten är det inte svårt att dela hennes uppfattning.
Det är knappast någon överdrift att påstå att svenska romaner i allmänhet skildrar personer i de övre samhällslagren. Hos oss tycks det råda ett slags tyst samförstånd om att ju obetydligare en människa är ? mätt i pengar, inflytande, materiell status, berömmelse ? desto ointressantare är hon. Ur den felsynen följer också att sorg och glädje, förtvivlan och vrede, liksom allt annat mänskligt, förutsätts vara djupare, och mer fängslande, ju högre upp i samhällsklasserna man kommer.
Färöarna har aldrig haft någon bördsadel, bara ett fåtal penningaristokrater. I ett litet samhälle som det färöiska blir vad vi brukar kalla den lilla människan plötsligt stor. I denna vindarnas och de väldiga vattnens värld påminns alla människobarn samtidigt om att de som biologiska varelser är bräckliga rön.
Oddvør Johansen (f. 1941) har liksom de flesta av sina färöiska kolleger direktkontakt med folkdjupet och avlyssnar människornas hemligheter och det gripande i deras öden. Hon gjorde en ovanligt övertygande debut 1982 med romanen Lívsins summar, som översattes till bl.a. svenska (Livets sommar), har publicerat ytterligare en roman, en novellsamling och ett par barnböcker, samt den nu till Nordiska rådets litteraturpris nominerade Í morgin er aftur ein dagur (I morgon är också en dag).
Debutromanen, som väl har självbiografisk bakgrund, skildrar en familjs liv i 1940- och 50-talens Tórshavn, sett genom en ung flickas ögon, den första skildringen i sitt slag i färöisk litteratur. I sin nya bok går Oddvør Johansen längre bakåt i tiden, ända till 1901, och slutar med den brittiska ockupationen av Färöarna år 1940. Huvudpersonen är åter en kvinna, men skildringen växer ut till en mindre kollektivroman, som i sin tur innehåller en återspegling av samhällsutvecklingen.
Bråd död och sjukdom till döds bildar upptakten till historien om Angelika och Enok och alla deras barn, men handlingen drivs framåt av det strävsamma småfolkets företagsamhet och framtidstro. Deras drömmar, önskemål och planer kolliderar ofta med en verklighet, som politiskt sett styrs av dansk överhet och som försvåras av inhemska potentaters manipulationer.
Oddvør Johansens skrivsätt och berättarperspektiv erinrar i sina bästa stunder om William Heinesens. Liksom han är hon föga intresserad av romantekniska experiment; att berätta en medryckande historia om vanliga människor så att säga underifrån, och krydda den historien med humor, vemod, indignation, när så behövs, är i stället deras ledstjärna. Som läsare uppehåller man sig gärna i skenet från den.
